Vi ser inte linsen genom den...

I utställningen möter vi bland andra Masayoshi Oya, som med referenser från både svensk och japansk keramik, visar en installation i gränslandet mellan bruksföremål och skulptur. Vi ser även verk av Erik Thulén som på ett mästerligt sätt har skapat mjukhet i ett annars hårt material. Textilkonstnären Linnea Dalstrand intresserar sig för materialets förgänglighet och har skapat en skulptural installation som draperar rummet, men som strax kan rullas ihop till annat format. Även Annika Andersson visar med sina vävar prov på hur platta föremål kan förvandlas till tredimensionell skulptur.

Linea Mateis intresse för sociala och kulturella kontexter synliggörs med en överdimensionerad textil skulptur som riktar uppmärksamhet mot den mänskliga kroppens skala. En liknande lek med skalförskjutning återfinns i Mia Fkih Mabrouks smycken som genom sin storlek utmanar besökarens förhållande till både rummet och egna kroppen. I Ellinor Augustins keramiska installation är det inte framför allt objektets storlek som förvrängs utan snarare dess placering och sammanhang.

Återvinning, återbruk och nyttjandet av naturresurser är ett ofta återkommande ämne för Jaron Vandervelde. Av kasserat trämaterial som hittats längs kusten eller i stadens sopcontainrar, har han sammanfogat nya, funktionella objekt och kompositioner. I en serie broscher av grafitsvarta trädgrenar berättar smyckekonstnären Sofia Bankeström en taktil berättelse om vårt paradoxala förhållningssätt till skogen, om tid, konsumtion och klimatkris. Kristin Larsson är glaskonstnär och har i sin verksserie sammanfört sitt huvudmaterial med återvunnen metall. Även Beatrice Alvestad Lopez tar tillvara på sånt som andra har slängt, och till verket i utställningen har hon omsorgsfullt sammanfogat skräp och skapat en kostym som bärs av varelsen i hennes videoverk.