Foto: Moa Märta Markgren

En utställning med nio konsthantverkare och materialbaserade konstnärer

Under torsdagen, andra dagen på Stockholm Craft Week 2026, öppnar "I Was Here", en utställning med verk av nio medlemmar i Konsthantverkscentrum, på Bellmansgatan 5. Utställningen är kuraterad av glaskonstnären Matilda Kästel. Under vernissagen bjuder vi på frukostsnittar och bubbel. Flera av konstnärerna är på plats. Varmt välkommen den 1 oktober till Bellmansgatan 5!

I Was Here – Jag var här

I medlemsutställningen I Was Here deltar nio konsthantverkare verksamma inom olika materialfält. Med sina verk ställer de frågor kring det eviga och det förgängliga, historia och samtid, människans plats i naturen och mänskligt respektive artificiellt tänkande. Utställningen är kuraterad av Matilda Kästel och visas till och med 4 december.

Det äldsta kända keramikföremålet, en kvinnofigurin kallad Venus från Dolní Věstonice, dateras så tidigt som till 28 000 år före vår tideräkning. På samma plats i Tjeckien, vid resterna av en hästskoformad ugn, har hundratals brända lerfigurer föreställande olika istidsdjur påträffats. För cirka 4000 år sedan, började etruskerna tillverka glas av sand – färgglada pärlor och parfymbehållare som berättar något om den tidens kultur. Efter ett häftigt vulkanutbrott, år 79 efter vår tideräkning, begravdes staden Pompeji i aska men lämnade efter sig spår av människorna som en gång bodde där. En av inskriptionerna som senare grävdes ut löd: Lucius Pinxit, som betyder ”Lucius skrev detta”.

Att arbeta med ett material är att fästa sig i tiden. En ledtråd för kommande generationer att finna, en tolkning av den värld vi befinner oss i just nu. I vår tid står vi i en teknologisk brytpunkt i likhet med industriella revolutionen, där det handgjorda ställs i kontrast mot ny teknik. Vilken roll spelar konsthantverket i en värld som håller på att stöpas om från grunden?

"

Många av utställarna använder tekniker som på olika sätt tänjer på materialen och expanderar bilden av vad konsthantverk kan vara. Kemiska processer, förnybar biomassa för att göra smycken, motorer för att göra rörliga textila skulpturer och en samtida användning av intarsia är några exempel på det.

Matlida Kästel, kurator

Vernissage 1 oktober

NÄR? Vernissage: 1 oktober kl. 10–12 | Öppettider Stockholm Craft Week: 1–4 oktober kl. 12–18.
Utställningen visas till och med 4 december 2026.

VAR? Konsthantverkscentrum, Bellmansgatan 5

HUR? Tunnelbana Slussen eller Mariatorget. Pendeltåg Södrastation.

Utställare

Albin Josephson arbetar med identitet och blandar samtida och historiska symboler och ornament, för att förmedla en känsla av arvets påverkan på samtiden. Han använder traditionella material såsom brons och mässing, men inkorporerar samtida eller på något sätt ”malplacerade” symboler och tekniker, för att skapa spänning mellan tradition och samtida identitetsmarkörer.

Ann-Maj Risgaard utforskar relationen mellan människa, djur och landskap med utgångspunkt i norra Sjuhärad där hon bor. Verken knyts till platsen genom material som gräs, horn och ull, insamlade i landskapet bland människor och i arkiv. Hennes konstnärliga arbete belyser dissonansen mellan människa, djur och natur med hjälp av landsbygdens material och kombinationer, med syfte att föra dem närmare varandra.

Emma Löfströms har hämtat inspiration från Jämtlands och Härjedalens fjälltrakter. Verket i utställningen gestaltar våren som en av årstiderna, och ingår i en serie skapat för Sollidens äldreboende i Östersund. Snön som smälter till vårflod och de första vårblommorna såsom fjällgröna och purpurbräcka slår ut i blom. Verket är utfört i intarsia-teknik i samarbete med möbelsnickare Ola Hansson. Den tidskrävande processen reflekterar träets potential och fungerar som en hyllning till materialets hållbarhet.

Ida Brattmo undersöker människans varande genom olika system. I sin konstnärliga praktik använder hon mätande och material för att lyfta och synliggöra det som annars riskerar att förbli osynligt. Hennes textila skulpturer växlar mellan det handgjorda och det mekaniska, det kollektiva och det individuella. Hennes verk utgår från varje generations känsla av att världen kommer gå under inom deras livstid.

Judit Fritz utforskar materialitet genom kemiska och processbaserade metoder, och använder smycken som redskap för att placera sig själv i materialens system. Hon strävar efter att framkalla objektens personliga berättelser. Den mänskliga närvaron framställs i hennes arbete som mångfacetterade länkar i ett maskineri – ett nätverk som i slutändan består av polariteter som söker balans.

Lena Lindahl arbetar med smyckekonst med en blick både framåt och bakåt. Hennes verk Sphingidae och Isopoda – avbildar urdjur som kröp omkring på jordens yta samtidigt som kol och olja bildades. De såg den enorma kontinenten Pangea formas och dras isär. Vår planet har varit deras hem i 350 miljoner år och kommer med största sannolikhet fortsätta vara det. Men hur ser människans framtid ut?

Moa Märta Markgren avbildar vardagliga föremål som ges nya innebörder av minnen och imaginära platser. I utställningen Jag minns blommorna Å vägen Å skogen Å liden från 2025 verkar luften gått ur föremålen, och minnet har gjort allt i suddigt i kanterna. Det är en humoristisk, kärleksfull gestaltning av barndomens landskap som understryker förgängligheten i att växa upp. Här visar hon en varningsskylt med texten Jätte Jättefort, ett färgglatt utropstecken som höjer ett varningens finger.

Sofia Björkman skapar verk genom lager av tredimensionella teckningar som omvandlas till smycken och objekt tillverkade med ett egenutvecklat verktyg. Materialet som använts är i huvudsak PLA, ett filament av bioplast som används vid 3D-utskrift, men tekniken ska inte misstolkas som vanlig 3D-printing. Genom materialet och teknik ställer Björkman frågor om natur och kultur, samspel mellan människa, samhälle och den tid vi lever i.

Lovisa Hed har tillverkat handgjorda länkar i järnstål, sammankopplade med silverlod till meterlånga kedjor. Hon använder metallen som en empatisk förståelse av mänskliga känslor. Med tunga och obekväma ämnen som ledstjärna undersöker hon ett materiellt språk, med fokus på de små detaljerna, för att med objekt och smycken fylla tomrummet där ord inte räcker till.